Vägen till tresiffrigt!: Lidingöloppet 2015

Så kom då Lidingöloppsdagen som jag haft i tankarna under mina pass de sista månaderna. Sen den där dagen i lekparken med Fröjdis då jag bestämde mej för att ta medaljen. Tiden kändes kort då men jag fungerar bäst när det är lite tight med tid. Då är motivationen hög och träning och kost håller i alla fall något sånär hög nivå. Jag lyckades gå ner sju kilo och komma upp i över 60km vissa veckor. Många riktigt tidiga träningsmorgnar och många sena också. Det händer bara när man vill lyckas och är stressad.

Jag hade en ganska lång sjukperiod under dessa månader men hann träna en bra vecka innan halvmaran. Och halvmaran gav ett fint besked. Snitt 4.08/km och sluttiden 1.27.27 Förvisso en platt o lättlöpt bana men jag var bara 1.30 efter Erik som jag vet är stark och hade som mål 2.10 på Lidingö. Det gav hopp. Extrem lång återhämtning efter halvmaran och sömnbrist tog ner mina medaljförhoppningar och jag orkade bara träna ett pass på två veckor. Det gjorde mej osäker på formen och vad jag kunde prestera. Kände mej osugen så nära som några timmar innan start. Då var känslan en annan och på startlinjen var jag inställd att öppna på medaljtid. Det var jag nog innerst inne hela tiden.

Brorsan som egentligen är ljusår bättre löpare än mej men inte tränat mer än ett pass i veckan hade gett sej fan på att ta min rygg första milen. Innan start sa jag åt honom att jag skulle öppna hårt och att det fick bära eller brista. Men han lovade att inte släppa. Det gjorde han inte heller. Jag rusade över startfältet för att få en hygglig position en kilometer bort när det smalnar av ordentligt och första km gick på 3.48 trots trängseln. Sen var det bara glida med i det tempot som hölls. Det är för trångt för att göra något annat följande kilometrar. Men farten var alldeles lagom för min del och det flöt på fint till Kyrkviken vid 7-8 km. Där hade jag en snittfart av 4.16/km och det kändes hanterbart. Brorsan såg lite ansträngd ut men jag blev lite psykad av att han följde så lätt ändå. Hade han smygtränat och skulle slå mej? Vid 10km passering visade klockan 43 minuter och det var härligt att se.

Jag delade upp loppet i sex block. Kollade klockan varje 5km och ett nytt block påbörjades. Det funkade bra för mej och loppet blir inte så jobbigt om man bara har fem km framför sej. Efter tio km passeringen släppte brorsan.

Jag tuggade på mot 15km och det kändes stabilt. Jag visste att jag hade god marginal för medaljen. Där visade klockan 1.04 och jag hade 1.05 som stressgräns. Gött. Nu skulle jag dock ta det försiktigt. Mellan 15 och 20km tycker jag är den mest förrädiska delen av banan. Här skulle jag ta det med ro hade jag bestämt. Folk sprang om mej uppför men jag kom ikapp dom nedför så jag tappade inte så farligt placeringmässigt ändå. Vid 20km kändes det skönt att det var över och jag såg på klockan att jag hade gott om tid på sista milen. Nästan 48 minuter.

Jag började dock med att gå i Grönstabacken och fick en tankeställare att det kanske inte var så gott om tid trots allt. Efter inledningsbacken är det lättlöpt fram till Aborrbacken och självförtroendet var åter på plats. Här tänkte jag att det var möjligt med en tid ner mot 2.12 - 2.13 men när Aborrbacken såväl kom kom också verkligheten ikapp. Jag gick. jag kände hur trött jag var. Tiden tickade på och jag tänkte - börja löp snart, gå lite till bara, sen börja löp. Jag kunde hålla fin fart utför och på platten men uppför var det kämpigt. Sen kom Karins backe där jag var tvungen att gå igen. Nu var det mycket koll på klockan. Vid 28km skylten såg jag 2.05.nånting visste att sista kilometern är snabb och jag har alltid en spurt. Visste att medaljen var klar men kunde inte slappna av. Sista km öste jag på och den gick väldigt fort. I mål på 2.14.14 Fantastiskt skönt.

Mötte Erik som var 2.30 min före mej. Åt bullar och väntade in brorsan som löpte in på 2.29