När jag åkte rullskidor i somras så åkte jag och funderade ut en plan att komma till elitledet i Vasaloppet. Hur skulle det kunna se ut? Då föddes idén att genom Marcialonga ta mej till målet. I år ett kliv framåt, nästa år slutgiltigt steg in i elitledet. Dvs seeda mej till vasaloppets elitled genom marcialonga år 2021. Det kräver att jag får starta bakom eliten i just Marcan -21. Del ett i planen gick vägen i år.
Det är tredje året jag åker Marcialonga. Jag får komma fram någon bur varje år. Det är ju så i Marcialonga att det är svårt att få seeda fram sej. De är lite dumma i huvudet på det viset men det är så det är. Man måste mer eller mindre åka just Marcialonga för att få starta längre fram nästa år och det är bara eliten (plus alla veteraner och andra italienare) som står med skidorna på sej i starten. Alla andra står och trängs i burar med skidor och stavar i händerna och får rusa ut då grindarna öppnas. I och med att man direkt åker upp och genom Moena så blir det snabbt trångt och löst eftersom snön är utlagd på natten. Jag och Björken stod i alla fall i bur 1. Start några minuter efter eliten och trångt var det. Det är just det jag menar med inledningen i inlägget.
Vi hade snackat innan om att hjälpas åt. Loppet går uppför de första 18 kilometerna och vänder sen och blir lättåkt till Cascata, sista uppförsbacken innan målgång som är överjävlig. Taktiken var ändå att jag skulle göra dragjobbet och farthållning till Canesei, första 18 km. Där skulle Björk kliva fram och klyva vind för mej och från Cascata, fri fart sista 3 km. Planen höll bättre än väntat.
Första 6 kilometerna gick ganska lugnt pga trängsel men i ett uppförsparti släpper ändå Björken och ett tag tror jag nästan han är borta ur planeringen. Han är dock snabbt tillbaka när det gått platt en stund och vi fortsätter jobba med placeringar. Vi åker ikapp hela tiden och tänker att vi ska hitta rätt klunga tillslut men vi fortsätter forcera hela loppet ska det visa sej. Det som känns så kul är att ingen orkar hänga med oss när vi passerar och skidorna går kanon (vallade av Ohlströms, tack).
Vi kör enligt mantra "nästa år ska vi starta med eliten, ingen mer bur" Vi kör förbi bla Graas från OK Linné och byter några snabba ord. Han sa efteråt att han inte orkade följa, att vi åkte på en annan nivå idag. Och så kändes det också. Vi får dock en stor hjälp vid Predazzo, 45km åkta. Då åker det förbi en kille.. första på hela loppet. Jag tittar dit och känner igen honom från Wickströms blogg. Jag frågar "är det Zeta?" Varpå han svarar ja och stakar vidare. Jag säger till björk att det är Wickströms kompis och att han inte får släppa hans rygg vad han än gör. Det gjorde han inte heller.
Jäklar vad vi fick slita. Mathias Z Carlzon har ändå kommit topp 100 på vasaloppet och står i elitledet. Ytterliggare en i mängden som inte fått seeda sej dit han hör hemma i Marcialonga.
Björk och jag biter oss fast och vi ligger på gränsen att flyga av ibland och det är ingen tvekan att han håller en högre klass. Vi kan knappast växeldra med honom. Vi fortsätter plocka placeringar och är tillslut framme i backens början. Här är jag sen länge nöjd med loppet och helt slut. Det är en jobbig upplevelse när man stånkat och stönat för att hålla en rygg som man egentligen inte orkar hålla och sen kommer fram till en flera kilometer lång uppförsbacke. Magen krampade och mina framsida lår högg och skrek. Jag tappar Zeta, jag tappar björk, kliver åt sidan. Vilar några sekunder. Fortsätter sen hacka mej uppför. Målet kommer aldrig, man svänger runt in i en annan gränd, inte mål här heller..tillslut. Så trött och glad i mål. Björken glider in 10 sekunder före mej, bättre skalle för dagen. Tackar Zeta för hjälpen. Kramar om björken. Grym känsla. Topp 3 bästa loppkänsla. Nästa år står vi i elitledet. Målet uppnått. Placering 179.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar