Att det snöade och var trögt i spåren gynnade väl inte en som har 150 träningstimmar att åka med. Att jag där på bestämt mej för att staka var också lite spännande. Därför var det extra skönt att kunna persa ordentligt och äntligen gå under 500 gubbe.
Jag kom ner till start en stund innan startfållorna öppnade. Träffade en skidkamrat, Andreas Degerfeldt, som jag åker jämt med. Vi snackade och la ut skidor bredvid varandra. Därefter surr med rexgänget i stadiumbarracken i väntan på 08:00
Jag kutade lite innan start för att få upp lite värme och göra kroppen förberedd på starten. Sen blev det noll till hundra och sen såg jag 87km skylten. Ungefär så kändes det. Några minnen har jag dock från backen. Det var tungt att staka upp. Jag höll till i höger del. Stakade efter Stefan Ekman. Magnus B passerade efter ett tag och sa att ”Ingard är långt fram”. Okej. Ser sen till vänster hur Skogh passerar diagonalandes (Trodde jag aldrig, fäste alltså). Hugger vidare och kan ta rygg på Degerfeldt där uppe. Skönt. En hygglig start känns det som. Alltid härligt att komma upp för backen och börja staka större. Räta upp kroppen och sträcka på sej lite. Ekman försvann ganska omgående men jag åkte tillsammans med Degerfeldt till Evertsberg där jag märker att han inte längre är med. En km innan fick jag syn på Ingards ryggtavla och jag passerar honom i kontrollen. Stakar på och det är ett spår som går klart snabbast. Försöker åka på ryggar. Skidorna går okej men inte mer. Pratade efter loppet med vallachief Pär och han sa att han inte ville säga något före loppet men mina skidor är väldigt ojämna i belaget. Det visste jag dock redan. Ett helvete att valla dom pga av det men tyckt det varit onödigt att lämna in för slip i år. Till nästa säsong ska jag nog se till att de blir slipade i alla fall.
I Evertsberg trodde jag att jag låg runt 520 så jag tänkte att det var dags att börja trycka på lite. Men det blev kallt i nedförskörningarna och fingrarna domnade bort. Jag längtade efter uppförskörning pga detta. Jag låg hur som helst 480 men plockade i alla fall några gubbar. Svackan i loppet kom med cirka 27 km kvar till Mora. Jag började ledsna lite, det var lite trist. Långt och så. Då kom två tjejer och dundrade om med bra frekvens i stakningen. Jag sa till mej själv att jag ska före de där två till Mora. Sen blev det en fin avslutning.
Tjejen som jag växeldrog en del med till mål var Evelina Bångman. Rosa ”Youth” nummerlapp. Vi plockade hela tiden och det hjälpte mej nog mycket att hon kom farande just där och då när jag var lite vek i sinnet.
Jag fick 3 sekunder på henne tillslut.
I mål träffade jag först Skogh. Hade ingen aning om att jag var så nära (31 sek). Efter ett tag gled Thomas Gustafsson in och sen strax efter Geijerstam. Stort ögonblick att stå i mål och se Gustafsson, den Vasaloppsräven glida in efter mej.
414 är jag jättenöjd med. Och skönt att i alla fall ta ett stort steg över en av Björkarna. Den andra Björken vete fan vad han hade ätit till frukost. 287:a! Mycket imponerad. Antagligen blir det nästa år det står en Andersson före två Björkar i resultatlistan. Det blir kul
Det bästa med Vasaloppet är nog ändå efteråt. Prata om loppet med likasinnade skidnördar, dricka öl och snusa.
Kul att Rex fixar 5 åkare topp 500. Och 8 topp 1000. Sen har vi ju också min käre bror som åkte sitt 20:e lopp och är 100%-ig. Det är minst sagt svårslaget.
Det är ruggigt kul att hålla på med det här och jag ser redan fram emot nästa år. Jag ska försöka träna mer och målet är såklart ett nytt pers. Jag vill också skriva att det är lätt att hålla på när man är med i Rex. Skidorna vallade, skjuts upp, ner till start och hem, langning längs spåret och ett riktigt roligt gäng. Tack!
