Stockholms brantaste 2016

Det är väl lika bra att dokumentera gårdagens elände så att jag kan gå in och läsa om det om några år. Kan bli kul nån gång. Men att tappa 1 minut och 9 sekunder på 3,3km från ifjol är ju inte så skoj för tillfället. Men det är den bistra sanningen.

Jag och Marco åkte från Uppsala. Mötte upp Sudden på plats. Foten av Hammarbybacken. Jag slås alltid av hur brant det är. Kommer som en smäll på käften när jag kliver av tvärbanan på Sickla kaj. Det är liksom olöpligt jävla brant. Det är ju dock några svängar nedför och på platten (där den vältränade hinner återhämta sej) för att få ihop de 3,3 kilometrarna. Men i år gick jag mer än jag sprang kändes det som. Har inget minne av någon publik heller. Mitt lopp bestod av blicken ner i backen och händerna stöttandes knäna med ett smattrande råtthjärta.

För att göra det hela lite mer actionfyllt bestämde jag mej för att satsa på spurtpriset som ligger 24 sekunder (för vinnaren) upp i första backen. Jag var väl inte helt osnabb en gång i tiden och tyckte det var en rolig idé. Värmde bra men kroppen var tung och orkeslös. Det mest sannolika var att det berodde på sömnbrist genom hela veckan men jag har också haft den känslan förr och sen är kroppen ändå alert då starten går. Stod där framme och laddade på men en kille visade sej överlägsen och försvann. Han såg heller inte ut att tröttna upp i backen så jag gav upp och började jogga efter halva spurtsträckan. Passerade där som fyra och redan mjölksyratorsk. Folk gungade sakta men säkert förbi mej genom hela loppet. I mål på 19.40, plats 93 tror jag. Ifjol 28:a på 18.31  

Vinnaren i år på 14.58

Kul var det såklart i alla fall. Träffade många kända ansikten och sedvanlig öl och surr efteråt. I vanlig ordning går jag igång och ska börja träna inför nästa lopp...då jävlar och hela den biten. Nu är det dock en massa annat som hägrar. Såsom flytt och renovering. Altanbygge och ett barn till. Därför inga idrottsliga mål i sikte. Men vi ses

Ottarsloppet 2016

I och med Ottarsloppet har jag äntligen lite idrott och träning att skriva om. Att vara uppe på Ottars på kristihimmelsfärd  är lika mycket tradition som Julafton för mej. Och i år, givetvis inget undantag. Däremot var jag väldigt osäker vilken distans jag skulle löpa. Eller lufsa i alla fall.

Sen Vasaloppet har det verkligen inte varit prio med träning och när tid funnits har någon annan ingrediens saknats. Oftast ork. Ibland sömn. Någon gång motivation. Renovering av gammal lägenhet har haft hög prio. Snart börjar renovering av ny lägenhet. Allt ska helst vara klart innan mitt andra barn tittar ut i sommar. Kul! Under denna tid har jag i alla fall förstått varför inte David Holmström behöver styrketräna. Det räckte med målning av tak och väggar i ett rum för att förstå. Den träningsvärken i axlar och nacke var värre än efter ett Vasalopp. Min träning kommer därför bli högst spontan och oregelbunden detta år. Värre en vanligt. Men desto roligare och förhoppningsvis hårdare då jag väl kör.

Jag blir ganska slö när jag inte har något mål uppsatt med min träning och det resulterar snabbt i viktuppgång och dekadens. Men när jag ser att jag lagt på mej en sisådär 5-6 kg brukar jag ta tag i det. Därför tog jag tillfället i akt att få till ett fint långpass i Vendelskogen i torsdags. Förra sommaren tränade jag bra löpning inför målet "sub 2.15" på Lidingö. Det gick ju vägen och det var med den känslan från September jag startade min 22 kilometare.

År 2014 var jag faktiskt riktigt bra tränad inför Ottarsloppet. Jag körde då multiklassen med gott resultat. Det är intressant att se hur mycket sämre man är när man är otränad. Jag hade i år riktigt tungt att ta mej runt. Och cykla efteråt fanns inte på kartan över huvud taget. Precis som det ska vara.

Loppet då. Som vanligt skönt och avslappnat vid start. Ingen hets. Jag stod och tittade på löpare och så sent som 1 minut innan start har folk ändå inte positionerat sej framme vid startlinjen utan står och småsnackar med en kamrat. Gött!

Jag öppnade i alla fall i behaglig fart. Förmodligen snabbare än resten av loppet men kontrollerat. Förutom att jag gillar att surra en del med medlöpare försöker jag springa energisnålt. Efter någon kilometer känner jag igen en ryggtavla. Holmström i sitt gula Oregon linne. Kul att prata med honom. Underbart med en eldsjäl i föreningslivet av yngre generation. Därför märkte jag knappt att den första milen var undanlöpt. Men sen kände jag igen en annan rygg och efter lite surr där blev jag ensam på stigarna. Nu började det bli ordentligt varmt och jag kände av ljumskar och lår. 

På grund av att banan är så knixig med stenar och rötter så kan jag inte helt flyta bort i tankar utan måste fokusera en del var jag sätter ner fötterna. Var nära att ramla två gånger på grund av trötthet. Tror aldrig jag har sett fram emot målgång så mycket. Med 300 meter kvar ser jag brorsans ryggtavla bredvid syrrans. Han hade väggat rätt hårt och hon kutade 5:an så vi gick i mål tillsammans alla tre. Lite kul det oxå. 

Idag, har jag ruggigt ont i benen. Det känns härligt. Nu ska jag försöka få till 2-3 backpass inför Stockholms brantaste den 28/5. Det är bara 3.3km och ett kul och annorlunda lopp. Kom dit! Vi tar en öl med utsikt efter loppet och fortsätter sen på stan. Fulländad dag.