Vägentilltresiffrigt

Vägentilltresiffrigt
mandusandersson.blogspot.com

tisdag 10 mars 2020

Vasaloppet 2020

Så var det dags. Den stora examensdagen. Jag har aldrig tränat så seriöst inför något någon gång. Och sen ska allt stämma på en dag. Det är i alla fall det man har tänkt och jobbat för. Jag var frisk och laddad. Planen hade dock inte kunnat följas som jag planerat det i februari. Det blev sjukdom nästan två veckor. De veckor jag tänkt träna en massa för att sen släppa upp och vila sista veckan innan vasaloppet. Det var en mental prövning. Jag blev lite ledsen. Men som en kollega sa "den ofrivilliga vilan kan bli positiv och göra dej starkare, bara du fixar det mentalt" Det visade sej att han hade rätt.

Jag hann bli frisk. Hann få till tre pass. På söndagen precis en vecka innan Vasan stakade jag 5 km skierg med en brutalt dålig känsla. Jag fick nästan gå hårt för att bara gå under 20 min. Dagen efter stakade jag 3.30 timmar på tvåor med Berthagen, kanonkänsla. Pigg och fin. Tisdag: sista passet innan vasan. Skiergintervaller. Några tusingar, 500-ingar och 100-ingar. Bra känsla!
onsdag och torsdag vila. Fredag 15 minuter uppvärmning. Joggade. Lördag skidor i Smågan, 15 km lugnt med några pulshöjningar. Okej känsla. Soligt och hårda spår. Träffade folk. Trevligt surr. Vi var jag, Björken, Söderström, Brante och Ingard. Laddning deluxe. Såg många stjärnor passera.

Jag kunde inte välja skidor. Det skulle ju bli massa snö under natten. Ingen idé att testa ens. Valde två par med spretande toppar, ett par Madshus redline och ett par DP Sprint. Fick båda uppvallade. Åter tack till Ohlströms speciellt till Robert Ohlström som sen gick upp mitt i natten, åker ner och köar åt oss led 1 åkare. På så vis kunde jag testa vilka skidor som gick bäst på morgonen. Valet föll på dp sprinten. Startrakan var täckt med 1 dm snö. Under, hårt och isigt. Jag stod 3:a i led 1. Framför mej stod Söderström och längst fram Björken.

Det är härligt innan vasastarten. Man joggar runt, det är spänt och nervöst, man morsar och snackar med folk. Jag var superladdad, glad och förväntansfull. Redo att bränna av ett års laddning. Sa till Björken och Söderström att det är viktigt att gå hårt på startrakan och backen för att komma in bra på toppen. Det kan bli ett led däruppe. Starten gick och det var en långsam startraka men vårat spår gick bra. Trots att det stod över 300 personer i elitledet kändes det som att vi åkte in i deras led direkt och uppför backen var det nästan bara elitlappar runt om mej. Jag, Björk och Söderström var jämna uppför. Jag bytte några ord med Söderström (som gick med fäste) på toppen och märkte att han var ganska påverkad. Jag tyckte att backen var ganska snäll i år, farten var inte så farlig. Jag kom in bra och började staka på mot Smågan.

I början av racet tänker jag inte så mycket. Jag var bara nöjd över att grejerna var hela och att jag gjort en bra backe. Redan efter 5 km står rex med en kontroll. Robert skriker att jag är först av rexarna och jag får dricka. Jag körde med ett vätskebälte med slang och hade fyra liquids med mej. Det funkade väldigt bra. Jämn energi hela vägen.

Inga konstigheter fram till Smågan, loppet har just börjat men jag undrar ändå varför ingen kommit upp i rygg. Varken Björken eller Berthagen.. Jag plockar nån åkare då och då men det kostar att gå utanför spår och tokstaka för att komma om. Åker i en grupp på massa åkare, svårt att göra något annat då det blåser hård motvind och snön yr. Får ändå höra av Robert som hittat ytterliggare ett langningställe att placeringen är 250! Blir otroligt glad över detta besked. Visst såg jag mest elitlappar runt om mej men man har ändå ingen koll på placering där ute. Fortsätter staka på med bra kraft och jag märker att i år har jag ett annat driv och tryck. Speciellt i uppförsbackarna där jag går starkt. Ju längre loppet går blir grupperna mindre. Jag känner på farten att ingen kan komma bakifrån nu längre. Det går för fort och min energi är bra. Är noga med att dricka hela tiden men det är svårt att få till att ta en gel. Tappar för mycket fart.

Nån gång efter Oxberg brukar jag dala i energi för att sen komma tillbaks och köra bra från Eldris och in till Mora. I år fick jag ingen dalning utan kunde trycka på bra och plocka placeringar från Oxberg 228 till mål 216. Jag tror det är pga alla långpass jag kört. Jag åker stora delar själv mellan Hökberg och Mål och åker om nummerlappar med namn på. Mäktig känsla och det ska bli kul att ha en sån själv en dag.

Som vanligt underbart att åka i mål. Plats 216, tid 5.04
Så jäkla skönt att lyckas med målsättningen som var topp 300. Och smygmålsättningen som jag bara snackat med farsan om som varit topp 250.
I omklädningsrummet sedvanlig ölbuffé och snack med grabbarna allt eftersom de ramlade in i följd av:
Björken 278, 5.14 
Berthagen 364, 5.22
Söderström 407, 5.25 
Thomas Gustafsson 494, 5.33 med flera...

Nu har det gått en vecka och jag har fläskat på mej och mått. Snart ska nya mål sättas och träning påbörjas. Det är självklart elitledet som gäller. Rex ska ha en åkare där. Det ligger mycket spännande planer med Rex framöver och det är många åkare som är riktigt taggade. Hur mitt upplägg ser ut till nästa år vete fasen.. Kan jag klara av 400 timmar? Eller köra 300 timmar fast fler hårda timmar? Vi får se. 

 

Marcialonga 2020

När jag åkte rullskidor i somras så åkte jag och funderade ut en plan att komma till elitledet i Vasaloppet. Hur skulle det kunna se ut? Då föddes idén att genom Marcialonga ta mej till målet. I år ett kliv framåt, nästa år slutgiltigt steg in i elitledet. Dvs seeda mej till vasaloppets elitled genom marcialonga år 2021. Det kräver att jag får starta bakom eliten i just Marcan -21. Del ett i planen gick vägen i år.

Det är tredje året jag åker Marcialonga. Jag får komma fram någon bur varje år. Det är ju så i Marcialonga att det är svårt att få seeda fram sej. De är lite dumma i huvudet på det viset men det är så det är. Man måste mer eller mindre åka just Marcialonga för att få starta längre fram nästa år och det är bara eliten (plus alla veteraner och andra italienare) som står med skidorna på sej i starten. Alla andra står och trängs i burar med skidor och stavar i händerna och får rusa ut då grindarna öppnas. I och med att man direkt åker upp och genom Moena så blir det snabbt trångt och löst eftersom snön är utlagd på natten. Jag och Björken stod i alla fall i bur 1. Start några minuter efter eliten och trångt var det. Det är just det jag menar med inledningen i inlägget.

Vi hade snackat innan om att hjälpas åt. Loppet går uppför de första 18 kilometerna och vänder sen och blir lättåkt till Cascata, sista uppförsbacken innan målgång som är överjävlig. Taktiken var ändå att jag skulle göra dragjobbet och farthållning till Canesei, första 18 km. Där skulle Björk kliva fram och klyva vind för mej och från Cascata, fri fart sista 3 km. Planen höll bättre än väntat.

Första 6 kilometerna gick ganska lugnt pga trängsel men i ett uppförsparti släpper ändå Björken och ett tag tror jag nästan han är borta ur planeringen. Han är dock snabbt tillbaka när det gått platt en stund och vi fortsätter jobba med placeringar. Vi åker ikapp hela tiden och tänker att vi ska hitta rätt klunga tillslut men vi fortsätter forcera hela loppet ska det visa sej. Det som känns så kul är att ingen orkar hänga med oss när vi passerar och skidorna går kanon (vallade av Ohlströms, tack).

Vi kör enligt mantra "nästa år ska vi starta med eliten, ingen mer bur" Vi kör förbi bla Graas från OK Linné och byter några snabba ord. Han sa efteråt att han inte orkade följa, att  vi åkte på en annan nivå idag. Och så kändes det också. Vi får dock en stor hjälp vid Predazzo, 45km åkta. Då åker det förbi en kille.. första på hela loppet. Jag tittar dit och känner igen honom från Wickströms blogg. Jag frågar  "är det Zeta?" Varpå han svarar ja och stakar vidare. Jag säger till björk att det är Wickströms kompis och att han inte får släppa hans rygg vad han än gör. Det gjorde han inte heller.

Jäklar vad vi fick slita. Mathias Z Carlzon har ändå kommit topp 100 på vasaloppet och står i elitledet. Ytterliggare en i mängden som inte fått seeda sej dit han hör hemma i Marcialonga.
Björk och jag biter oss fast och vi ligger på gränsen att flyga av ibland och det är ingen tvekan att han håller en högre klass. Vi kan knappast växeldra med honom. Vi fortsätter plocka placeringar och är tillslut framme i backens början. Här är jag sen länge nöjd med loppet och helt slut. Det är en jobbig upplevelse när man stånkat och stönat för att hålla en rygg som man egentligen inte orkar hålla och sen kommer fram till en flera kilometer lång uppförsbacke. Magen krampade och mina framsida lår högg och skrek. Jag tappar Zeta, jag tappar björk, kliver åt sidan. Vilar några sekunder. Fortsätter sen hacka mej uppför. Målet kommer aldrig, man svänger runt in i en annan gränd, inte mål här heller..tillslut. Så trött och glad i mål. Björken glider in 10 sekunder före mej, bättre skalle för dagen. Tackar Zeta för hjälpen. Kramar om björken. Grym känsla. Topp 3 bästa loppkänsla. Nästa år står vi i elitledet. Målet uppnått. Placering 179.   

Craft ski marathon

Jag åkte bara tre tävlingar i år. Två innan vasaloppet. Kanske i minsta laget men det är riktigt optimalt inför vasan som ändå är det stora målet. Jag kan inte komma mer sugen till start den första söndagen i mars och det blev en fullträff i år. Men mer om det i Vasainlägget. Först var det craft ski marathon i Orsa grönklitt den 5 januari. Jag hade med mej 13 mil på snö från luciahelgen som spenderades just i Orsa. Det var ett kärt återseende.

Nu var det alltså dags. Första tävlingen för säsongen. Resulatet - en spegel av ens insats och träning under året. Nu var det upp till bevis. Visst var det lite spänt.
Det var ett bra startfält. Flera kompisar som körde. Björk, M.Söderström, Bergman, brorsan mfl va med från klubben. Berthagen mfl från storvreta som jag tränat en del rullpass med.

Starten var ganska kaosartad. Det var ändå 800 som skulle iväg och det smalnade av snabbt. Alla grejer höll i alla fall och efter ett tag hamnade jag i en klunga som stakade på hyfsat. Jag var ensam rexare där framme och åkte i samma klunga som Storvretas Axel Strandell som tränat på bra under året. Loppet gick över två varv och hade vändningar efter banan. Vid vändningen såg jag att klubbkamraterna var strax bakom men att jag var ordentligt före. Slutet av första varvet kommer Berthagen upp i klungan. Vi snackade lite men inför varvning och några uppförsbackar händer något med sikarna. Varken Axel eller Berthagen är med ut på andra varvet.

Jag känner mej fin i alla fall och hänger med bra i klungan. Efter några kilometer kollar jag bak och ser en ensam figur komma en bit bort. Visar sej vara Berthagen som åkt ikapp oss. Fastnat bakom folk i en av de branta uppförsbackarna visade det sej. Vi åker sen i den klungan fram till de samma uppförsbackar i slutet. Där blir jag så otroligt slut i framsida lår. Jag stumnar totalt och kommer knappt upp för en saxbacke. Tappar alla i klungan och Bertis åker ifrån mej men en minut på slutet.
Jag är ändå nöjd med loppet. Jag blir bästa rexare. Thomas Skogh tar in mycket på slutet och är 20 sekunder bakom. Björk och Söderström som slog mej i vasaloppet 2019 är hela 4 minuter bakom vilket visar att jag gjort min träning. Bob Impola vinner på 1.35 jag åker på 1.48 och de drar led 1 gränsen på 1.52 Således ett stort steg i rätt riktning.

Efter loppet tog jag med mej att jag måste förbättra min stakning i högfart och verkligen jobba på mina framsida lår som tog helt slut. Kan vara bristen på benstyrketräning som jag aldrig lagt jobb på samt att jag aldrig står i fartställning då jag åker rullskidor.

Det fanns dock en kille som gick hem och gjorde jobbet ännu bättre visade det sej sen. Björken var nog inte nöjd att få däng med 4 minuter. Senare i Moraloppet gör han ett väldigt strongt resultat och är mindre bakom Berthagen än jag var i Craft. Det talade därför för ett intressant sammarbete på Marcialonga som Björken också skulle åka. Det visade sej bli en riktig fullträff.

Försäsongen

Haft min bästa säsong någonsin men inte skrivit ner en rad i dagboken. Nu ska jag plita ner det i fyra inlägg i alla fall. Jag skrev ju sist (för ett år sen) att jag skulle satsa på 300 timmar det här året. Det lyckades. Jag landade på 330 timmar. Fick offra en del för det kan jag säga. Kröken till exempel. Finns liksom ingen plats för den om jag ska orka upp och träna har jag märkt. Det har inte heller varit några särskilt hårda 330 timmar. Mycket långpass på rullskidor. Bilder som kommer upp i huvudet när jag tänker på försäsongsträningen är tidiga och sena pass på väddö, grusvägskörning med rullskidor hemma hos morsan och farsan, en del elljusspårsåkning och massa skiergdragning. Jag fick ihop över 200 mil på rullskidor och fortsatte åka hela vintern såklart. Sista rullskidpasset åkte jag måndagen samma vecka som vasaloppet.

Snömilen blev dock färre än vanligt. Skrapade ihop 35 mil totalt. De flesta i Orsa på två besök. Moena Italien och en sportlovsvecka där jag var sjuk men ändå hann glida sista dagen i Fjätervålen.

Till nästa säsong har jag massor av idéer och tankar om träning och hur jag skulle kunna förbättra den. Men det är också en fråga om totalbelastning och att få saker att gå runt på bästa sätt.
Men elitled gäller som mål.