Surr om vader, brorfight och klassikern.

Ja folkens. Det är ju extremt skönt när man går och klottar brorsan med 21 sekunder på Lidingöloppet utan att ha en aning om att det ens varit fight. Vi har aldrig varit så jämna någon säsong förut.

Jag har haft problem med löpningen den här sommaren. Det är vaderna som är för veka. De har de alltid varit men problemen brukar uppstå långt senare i mina lopp än det gjort i år. De blir stela och smärtar för varje steg redan efter några km. Förr har det kommit i slutet av långpass och vid cirka 20km på LL (lidingöloppet). Därför har jag löpt mindre i år, fått mer ont men ändå förbättrat alla mina resultat i löpning. Jag har mina teorier hur detta kan hänga ihop.

Jag bestämde mej efter Vasaloppet för att genomföra klassikern. Det gjorde jag självklart för att det skulle vara kul men även för att kontinuerligt träna genom året till nästa VL. Klassikern börjar ju med Vätternrundan 300km cykel på landsväg. Så jag började helt enkelt ta mej ut på vägarna och cykla en del i somras. Det var jävligt tråkigt emellanåt ska ni veta och det som fick mej att ta mej ut på några pass var rädslan för arselsmärtan som definitivt skulle komma. Det var bara en fråga om att skjuta den framåt. Vättern gick iaf bra men det var lite för långtråkigt att sitta och trampa i 11h. Gör jag om den kommer jag gå med i en sub 9-10 grupp för att göra det lite lättare och roligare men det står inte på agendan för nästa år direkt.

När sen Vättern var genomförd skaffade jag simkort på Aspenbadet i Tierp i tron och tanken om att simma upp mina 12 klipp på kortet och lära mej crawla. Jag gick dit 4-5 gånger innan jobbet och det var väl mindre än tänkt men ändå bra. Två av de gångerna var lönntränaren Björk där och köttade längd på längd med bara armarna samtidigt som han skrattade åt min teknik. Vansbro var en kort och lite löjlig historia tycker jag. Det borde naturligtvis vara 10 km simning. åtminstone 6km. Jag simmade på 55 minuter och enligt min vän Marco som stog på land var min teknik usel och jag gjorde några kringsimmande kamrater lite upprörda. Själv kände jag mej som en delfin. Det bästa med dagen var att jag stötte på Björk innan hans start och lurade i honom att jag simmade på 49 minuter.

När sedan Vansbro var klart var det alltså fokus på löpning och LL. Jag började löpträningen och märkte att mina vader va sämre än vanligt. Smärtan kom tidigt och satt i fler dagar än vanligt. Jag mixade därför träningen med MTB som jag fattat tycke för i år. Förmodligen tack vare Ottarstrampet. Dock märkte jag att löpningen inte var så kass som den borde vara. När det väl var dags för den årliga genomköraren Kung Björn, 10 km, en vecka innan LL så hade jag inte allt för stora förhoppningar om att gå under 40 min (som alltid är mitt mål för 10km). Brorsan och jag hade kommit överens om att hjälpas åt och hålla 4min/km för att sen öka sista biten och gå under 40. Km tiderna blev 3:50 4:04 4:14 sen fick brorsan nog av mitt tempo och löpte ifrån mej. Jag hade dock full koll och passerade 5 km på 19:59. Jag ökade sen på slutet och var bara steget efter i mål. Han vann med 1 sekund på tiden 39:54. En och en halv minuts förbättring mot 2012 års lopp.

När och hur han har tränat vet jag inte. Enda gångerna han tränar är på gemensamma IK Rex träningar så jag var ganska säker på att han inte skulle orka LL. Jag stog i led 1C och han i 2:an så jag stack 10min före honom. Efter 3 km kom smärtan från vaderna och jag började fundera på hur fasen detta skulle gå, om det skulle gå. Vaderna var inte alls utvilade från KB loppet. Vid 5km kom tankar om att gå av i kyrkviken efter 8km där farsan stog och hejade. Jag började mixa med löptekniken och började tillslut imitera M70 gubbarna som jag sett på storbildskärmen (innan start) gå i mål. Jag kortade av steget, fick lägre tyngdpunkt, minskade belastningen och försökte samtidigt öka frekvensen för att inte tappa fart. Missade farsan i Kyrkviken och tog km för km. Det gjorde ont men det funkade. Såg förmodligen kul ut när jag smög fram som gammal och stressad gubbe. Brorsan hade jag inte en tanke på. Jag kom till loppet och ville bara ta pers. Låg efter i mellantider från fjolåret hela vägen fram till 20km. Då hade jag bestämt att sluta ta km för km och köra sista milen starkt. Låg 1 min före fjolårstiden vid 20 passering och motorn var det inget fel på. Missade farsan även vid 20km och sista milen gick ganska lätt för hjärta o lungor men extremt stumt i vaderna. Löpte första 15km lika fort som sista 15km. Nöjd och glad kom jag i mål på 2:20:39. Pers med nästan 4 min. Det jag inte visste var att brorsan hela tiden legat i samma tempo som jag och var riktigt nära att återigen klå mej på en löptävling. När vi sen träffades i mål fick jag veta att han bara var 21 sekunder bakom. Jag dansade och firade och var plötsligt jäkligt glad över att jag missat farsan vid 8 och 20km. Annars hade bror fått tider att gå på och då hade jag fått stryk.

Alla vet ju att LL betyder mer än KB men det står ju ändå 1-1 i löpsegrar så den 13 okt åker vi till Hässelbyloppet för att göra upp en sista gång innan skidorna tar vid.

Nu har jag löpt LL från 2009-2013 med tiderna 2:42, 2:33, 2:27, 2:24, 2:20 så nästa år blir det silvermedaljong.

Varför har det gått så bra med löpningen trots mina kassa vader och mindre löpträning? Svaret är nog cykling. Jag har kört en del MTB och de passen måste ha varit bättre än jag trott. Verkar som de gett mycket för styrka i ben och kondis. Det är också pga cyklingen/brist på löpning jag fått lättare ont i vaderna. Så inför nästa år har jag ett finare upplägg i skallen. 

Nu är det dags att ta tag i överkroppen inför Vasaloppet. Gott om tid. Topp 500 minst.