Vasaloppet 2013

Jag är riktigt nöjd och glad över mitt resultat igår. Tid: 4.59.08 och placering 650. Nytt personligt rekord som absolut inte var väntat.

Jag har aldrig varit så nervös och spänd inför ett Vasalopp förr. Detta blev mitt 7:e. Jag har inte känt att jag har haft koll på vad jag egentligen orkar och hur kroppen kommer reagera efter 5,6 och 7 mil. Då är det ändå 2 mil kvar.

Klev upp klockan 4 på vasaloppsmorgonen och åt frukost. Temperaturen ute var inte som prognoserna visat. Det var nämligen bara -1-2 grader ute. Alltså inte så kallt så att spåren kunnat frysa i ordentligt. Jag hade hoppats på isräls hela vägen till Mora. Det hade talats om storm under natten och mycket skräp som blåst i spåren. Inte optimalt för en halvtränad som jag alltså. Skidorna var hur som helst vallade och klara och jag blev lite nervös. Jag hade nämligen kortat av mitt fäste med 7-8cm. Förra året när jag kom upp på myrarna tyckte jag det tog för mycket på glidet. Därför stoppade jag en burk i fickan så jag kunde förlänga fästet i startfållan. Det gjorde jag dock inte. Vi i Rex blir avsläppta vid startbackens början och åker sen ner mot start. Jag märkte på den kilometern att fästet skulle hålla. Det gjorde det också, första backen.

Jag ställde mej bredvid Emma Bergman (17:e plats. 5,10) och bakom oss stod Fredrik Björk (464:e plats, 4,49 + årets mörkare). Starten gick och det flöt som vanligt på fint över startgärdet. Men i backen tyckte jag det stoppade upp värre än förra året. Det gick riktigt trögt och redan där fick jag känslan av att jag var långt ifrån topp tusen. Emma försvann som ett skott men Björk höll min rygg. Väl uppe från backen börjar stakningen som alltid känns som en befrielse. Förmodligen för att jag är så dålig på att diagonala. Plötsligt har Björk släppt. Han dyker upp några kilometer senare och talar om att han fick kramp i benet efter backen. Vi stakar sen tillsammans i cirka 25-30 kilometer, sen lägger han i en växel till och försvinner. I samband med det får jag en drickande italienare över skidorna och ramlar i en nedförsbacke. Kändes lite tungt där ett tag.

Jag stakar på och Emma och Björk ser jag inte röken av. Tankarna går ungefär så här. -Ja, så här går det när du inte du tränar ordentligt. - Detta får bli ett mellanår i Vasaloppsklättringen, ta dej i mål topp 1300 i alla fall. Kämpa!

Vallan försvann efter första backen och jag stakade i stort sett resten av loppet. Det gick fint eftersom det ändå är där jag har min styrka. Tack thoraxtrainer. Åkte för första gången utan midjeväska också. Jag hade två gel innanför tightsen men den ena försvann i samband med italienarvurpan. Eftersom det fanns så många kontroller utmed banan var det aldrig några problem. Jag behövde inte använda mej av alla kontroller och fick heller aldrig någon energisvacka. Loppet flöt på men jag fick aldrig några rapporter hur jag låg till och eftersom jag inte kan påstå mej ha någon direkt rutin på tempo + halvkasst självförtroende pga den träning jag fått ihop så trodde jag det gick ganska sakta. Topp 13-1400 tänkte jag mej. I Hökberg såg jag att jag hade chans att gå under 5 timmar om jag höll tempo så det kämpade jag för in i Mora. Väl i mål var jag så sjukt glad att det var över och placeringmässigt var jag ju inställd på något mellan 1000 och 1500 så det brydde jag mej inte om att ta reda på. Jag var i alla fall nöjd att klara 5 timmars gränsen. Inte förrän i gympasalen vid ombytet när jag träffade de andra Rexarna förstod jag att jag kanske kunde vara topp 1000 ändå. Björk säger nämligen att han kom topp 500 och åkte tio minuter snabbare än mej. Ett hopp tänds. Slår på mobilen och får rapport från Liv att jag kom på 650 plats. Jag blir chockglad och firar med en pilsner till och en massage.

Fantastiskt att persa, jag gled på moln resten av dagen. Att få ta stryk av Björk känns helt ok när jag ändå åker så bra. Nu är jag redan dagen efter riktigt peppad att åka på nytt nästa år och då Björk, då.