Imorgon är det dags..

...första passet sen den 12 september. Och vilket pass! 30km skaplig terräng. Detta kan vara korkat men det känns som att luftrören är lugna nu. Snorig och hängig är jag men det är inte nog för att vara åskådare imorgon. Hur kroppen reagerar blir väl knappast kul att upptäcka men går det riktigt illa så får jag bara kliva av. Jag skulle ut idag och jogga och känna hur det kändes men jag känner mej ju trött redan innan passet så skippar det och laddar för morgondagen istället. Några mål och ambitioner har jag inte längre. Det känns så ovisst allting. Vet inte ens vilket tempo jag kan hålla. Förut var pers en självklarhet men nu blir det riktig fest om jag skulle lyckas löpa under 2.33

Något som verkligen är trist är att jag tyvärr smittat min Liv så hon känt sej hängig med huvudvärk etc några dagar. Om hon löper eller ej bestämmer hon imorgon. Hoppas.

Lycka till Liv, brorsan o syrran, rexare, Håkan T och alla andra Lidingölöpare. Det blir en fantastisk dag.