Snart dags.

Två dagar kvar till Vasaloppet och jag känner mej seg och trött. Det ska bli kul men kroppen har inte varit på G den här veckan kan man minst sagt säga. Jag tror det är ganska naturligt då jag gått från ganska lite träning till, för mej, mycket träning i februari. Sen när jag vilat från träningen sista veckan blir kroppen seg och konstig. I onsdags när jag skulle köra ett träningspass avbröt jag efter en timme. Det kändes skit och släppte aldrig. Trötta muskler och mentalt utmattad. Dåligt tålamod. Tanken var att köra ett lätt skidpass idag för att få igång kroppen men jag orkar inte. Jag är dock inte orolig över söndag. Då släpper allt och det är bara att mata på. Det finns inget annat alternativ.

Det ser visst ut att bli riktigt tungt i år också. Ett tag hade jag förhoppningar om några minusgrader och isräls till Mora men det är bara att glömma. Det blir nog varierande väder, snöfall, svårvallat som de sista åren har varit. Det är skönt att jag bestämt mej för att staka. Jag hade såklart haft fördel av lättåkt före men nu behöver man inte oroa sej för skidorna åtminstone. Den där oron att fästet suger eller fryser, tar på glidet, och ändå inte fäster i de värsta uppförsbackarna. Nu kan man bara skylla på kroppen. Och den är ju inte tillräckligt tränad för att staka ett Vasalopp snabbt. Men det blir ett roligt minne av mitt tionde lopp och i mål ska jag. Om jag klarar tresiffrigt på blanka skidor i ett tungt före återstår att se. Känns som det kvittar en dag som denna..

Jag har nämligen varit på ultraljud idag tillsammans med Liv och fått se ett annat litet liv. I augusti ska jag bli pappa igen och det är riktigt mäktigt. Allt såg normalt ut och även om det med största sannolikhet just ska vara så så är det alltid skönt att få det bekräftat. 

Nu är det ren lyx att få dra iväg imorgonbitti och ägna en hel helg åt sin hobby. Den kommer sen avslutas utmattad med några kalla öl i ett gigantiskt omklädningsrum med nakna, svettiga och jävulskt nöjda gubbar. Det är fint det. Vi ses