Jag åkte med familjen till München för vidare färd mot Moena, Italien den 21/1. Grymt kul att uppleva Marcialonga även om jag inte deltog i loppet. Det är kul att se eliten köra ibland, det går så ruggigt fort. Erik Ohlström gjorde ett bra lopp och var riktigt nära dampallen. Han missade elitledet med mindre än minuten. Men det säger ju tyvärr inte så mycket då vasaloppsseedningskomittén gör så olika bedömningar för varje lopp och ibland riktigt dåliga analyser av lopp. Om det ens analyserar.
Loppet går igenom Moena så på natten innan loppet lägger de ut snö genom staden. Vi såg de första 300 åkarna ute sen gick vi in på ett café som låg precis bredvid banan. Där kunde vi se åkarna passera utanför fönstret och även följa täten på tv. Rätt gött!
En dag åkte jag upp till Passo san Pellegrino och åkte skidor. 1800m höjd och räls till spår. Ljuvligt med solsken och lillhjärtat fick pumpa på bra i uppförsbackarna när det va höghöjd.
Vi åkte vidare till Seefeld på måndagen och där har vi haft en grym vecka i skidmeckat tillsammans med bland andra Team United Bakeries som också väljer att ligga i Seefeld mellan Marcialonga och KLL (König Ludwig Lauf).
KLL skulle i alla fall jag också åka. Mitt första långlopp sedan Vasaloppet och en form jag inte visste mycket om. Jag kom 133:a förra året och fick stå i andra ledet i år. Första står elit och 1-100. I andra står även alla som är anmälda innan ett visst datum så när jag kom på plats stog jag som sjua i mitt spår och hade många överviktiga framför mig. Alltså inget ont om feta människor men att ställa sig direkt efter eliten när man (antagligen) vet att man borde stå ett X antal led bak är ju märkligt. Om inte annat ett självförtroende jag skulle vilja ha.
Jag hade i alla fall kanonflyt. När jag kommer till mina skidor 5 minuter innan start kommer en kvinna fram och säger att jag får stå framför henne. Hon tror nämligen att jag åker fortare än henne. Hon var där tidigt på morgonen och la ut sina skidor. Därmed stod jag i samma spår som Erik Ohlström med bara en man emellan. Dock 20 meter mellan oss eftersom han stod i elitledet. Tyvärr är mannen framför mej så otroligt seg så jag håller på att köra in i honom innan jag pressar mej emellan och kommer hyggligt loss över startfältet. Skidorna går ruggigt bra och jag börjar känna att mitt val att staka loppet är rätt redan där. Stort tack till Pär (Eriks pappa) som vallade mina skidor. På lördagen åkte Erik och testade 4 par skidor och den vallning som gick bäst fick jag på mina. Man ska veta att det är jobb bakom fina skidor.
Jag stakade på ordentligt i början för att få en fin start. Det lyckades bra. Sen kände jag direkt att jag måste lugna mej och rättade in mej i en klunga och återhämtade mej. Stakningen kändes lätt och tekniken fin där jag låg i klungan. Men att göra en utbrytning var inte att tänka på. Att hålla fart ensam var för svårt över ängarna. Det var bara en till som stakade loppet i min klunga och i den längsta uppförsbacken efter cirka 24 km tryckte jag på ordentligt för att hänga med. Tre starka diagonalare fick lucka upp till toppen men de åkte jag ikapp utför sen var vi bara 4 kvar.
Stakningen kändes kanon hela loppet och jag låg ungefär med samma gäng hela tiden. Tog ett par dragpass men när vi passerat 45km tyckte jag att jag hade massor av kraft kvar så jag bestämde mej för att ladda ur det sista. Fick lucka på klungan (som där va 5man) direkt men till min förvåning åkte jag nästan direkt in i mål istället för som jag trodde, ha 4 km kvar. Loppet var tydligen 46km? Snopet åkte jag över mållinjen, där folk låg i drivor, ganska pigg. Såg prisutdelningen och pratade med Pär och Anita innan jag gick in i sporthallen och avnjöt en kall.
Herrvinnaren 1:59
Damvinnaren 2:16
Erik 2:11
Mandus 2:24
Bilderna är mest från Seefeld där jag och Liv åkt med Fröjdis i kälke. Det har fungerat jättebra och en sån står verkligen på inköpslistan.
Jag och Fröjdis solar lite på balkongen i Moena.
Den uppdateringen tackar vi för! /D
SvaraRadera